Att tro och kämpa.

Många gånger har jag suttit ner och funderat, vad är meningen med att ta i så hårt nu när jag ändå inte ens tror på mig själv? Vad är meningen med att kämpa, är det för att bevisa att jag faktiskt kan eller gör jag det bara för att...? Jag är så förlorad, jag känner mig så vilsen. Om mindre än ett halvår tar jag studenten, jag har ingen aning om vad jag ska göra i framtiden. Jag vill bli läkare, men jag tror inte på mig själv. Jag tror inte att jag kommer lyckas. Men varför läser jag då IB? Varför är jag vaken långt in på småtimmarna och gör läxor? Varför pendlar jag i en och halv timme per väg för att komma till skolan? Vad är då meningen med allt?

Jag förstår inte varför jag inte tror på mig själv, för jag vet att jag är en bra person. Jag bryr mig om andra, jag vill hjälpa andra, jag vill finnas där. Jag skulle nog passa som läkare ändå, för jag vill studera jag älskar att lära mig nya saker. Men samtidigt tror jag inte på mig själv för jag vet att det finns så många andra som är bättre än mig. Men bara för att andra har bättre förutsättningar att lyckas, betyder det då att jag inte ska försöka?

Livet handlar väl om att försöka, att inte ge upp. Även om allt är hemskt så ska man följa ljuset.
Jag har vart där, när allt var mörkt. Det fanns inget ljus. Kuratorn trodde hon förstod hur jag mådde, men hon hade fel. Jag var så förstörd. Jag ville ge upp, men jag gjorde inte det. Utan jag försökte ändå. Det var inte lätt, men min mamma fanns där. Hon är min bästa vän och jag beundrar henne för hennes styrka. Hon håller alltid humöret uppe och hon försöker även om det inte alltid lyckas.

Så vad ska jag göra?

Jag tänker fortsätta kämpa, jag tänker ta i de sista månaderna. Sen hoppas jag kunna åka till USA och fortsätta mitt liv där. För där känner jag att jag hör hemma. Visst Sverige har alltid varit mitt hem, men på sistonde har jag insett att jag mår så mycket bättre därborta. Jag vet inte varför men jag är lycklig. Jag tänker följa mina drömmar.